Det skär som knivar
Det är tomt här och jag går runt i drivorna av våra rentvättade klädhögar men förmår mig inte att plocka upp en endaste strumpa. Det värker liksom i hela kroppen på något sätt. Det gör ont i tårkanalerna, det är dag 1 och de är redan söndergråtna. Hur ska detta gå? Jag kommer på mig själv vara arg och irriterad på hela min omgivning, vänner som främlingar, fast egentligen vill jag bara gråta och skrika som ett litet barn. Som om de vore deras fel att du är så längt borta. Som att det är deras fel att tårarna och hulkandet blev en del av vardagen då du steg på det där planet och nedräkningen på 28 dagar började. 28. Imorgon bara 27. Andas, andas. Men det gör tillochmed ont att lyfta bröstkorgen upp och ned. Inte som förut. Jag tänker inte tvätta örngottet på din sida av sängen tills dess att du är hemma igen. Jag vägrar. Jag känner mig halv, skinnflådd, liten och tröstlös utan dig vid min sida. . Det skar som knivar i hjärtat att se dig gråta innan du lyfte med planet idag. Det skär som knivar att höra dig tröstlös i telefonen flera hundra mil bort. Men snart, snart är det du och jag igen. Snart baby, snart.
