Att säga det med ord.

Första gången fästmannen fyllde år när vi var tillsammans så skrev jag en text till honom på den blogg jag skrev i då. Det lät såhär:

It´s really serious.
Idag fyller du år och rummen ekar tomma på vår gata i stan. Sakerna som ligger häromkring i lägenheten påminner mig om dig. Jag har inte förmått mig att städa undan det än. Men jag ska, det ser aningen stökigt ut och det räcker med ett kaotiskt inre, mitt behov av ett vitt spartanskt, rent hem är oerhört stort. Men just nu låter jag det vara kaos. Jag har inte diskat tallrikarna från ditt kalas, tårtrester biter sig fast i tallrikarna men det gör ingenting. Jag tar det sedan. Din luftleksak ligger kvar på bordet och jag provkörde den lite förut men det gick sådär. Jag blir nog aldrig pilot, men det gör mig ingenting. Eller ingentingen snarare.

Det står en ölburk kvar på bordet och trots att jag hatar ölburkar så får den stå där och ge ifrån sig en doft som annars får mitt hjärta slå dubbelvolter och gör så att det knyter sig i magen. Så som jag brukar säga till dig när du druckit. Att du luktar som honom men att det inte gör något för dina händer är så mjuka och dina ord så ömma. Din tröja ligger kvar vid sängen, den som åkte av så fort för ett par dagar sedan och sedan har den fått ligga. Jag tar inte upp den. Jag funderar till och med på att dammsuga runt den när städlusten äntligen blåser till. Kanske.

Jag tittar på bilden jag tog på dig när du var hemma och ler åt filmen där du får visa att du är duktig.  Jag lyssnar på låten med den kvinnoförnedrande texten men gör inte annat än att myser. Min röda kvinnokampsådra känns som bortblåst och vet du? Det gör inget. Ingentingen. För nu.

Det lyste om dig när vi träffades. Du var stilig och uppklädd. En sådan man som man ska ha hade min mamma sagt. En sådan välklädd stilig sådan. Och jag håller med mamma och nickar. Jag fick han den stiliga välklädda pojken. Förlåt att jag kallar dig för pojke. Du är gammal, jag vet. Men för mig kommer du alltid vara pojke. En oerhört stilig sådan. Min bästis säger att jag alltid får de pojkar jag vill. Att jag bestämmer mig för någonting och så blir det så. Jag skrattar åt henne och säger att hon har fel och berättar om alla olyckliga kärlekar jag haft. Hon skrattar och skakar på huvudet och påminner mig om när jag bestämde mig för att hon och jag skulle bli bästisar. Jag skrattar tillbaka och håller med henne. Jag vet vad jag vill minsann. Jag ville dig! Allt jag ville ha.  Ingentingen annat.

Nu är du så långt borta. På väg mot ett land som jag också besökt men låg dödssjuk i och aldrig finns chansen att riktigt upptäcka. Ta mig med dit en dag. Upptäck det med mig. Men för nu får du upptäcka för dig själv. Jag väntar här hemma. Med luftleksaken, ölburken och tröjan på golvet. Vi väntar på dig."

Nu sitter jag med en blanksida framför mig på datorn när jag nya ord ska skriva inför vår stora dag och önskar att det hade kommit till mig på samma sätt som då. Men det kommer. Det är bara svårt att få ned i ord hur mycket en människa faktiskt kan betyda i ens liv utan att det låter corny. Men det kommer, var så säker. Lav jo baby.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0