HåHe
Lyssnar på Håkans nya skiva och njuter riktigt mycket och blir nästan nostalgisk. Tänk att man är så gammal så att man kan tänka på sina tonår när man hör viss musik, det är fantastiskt. Jag tycker om (än så länge) att krypa längre upp i åldern. Tänk att slippa tonårsångest, osäkerheten som medföljer och att tycka så mycket om så att hjärtat nästan går sönder (och att hata så mycket så allt blir svart). Tänker på tonårsförälskelse och hur mamma försökte lugna med att det går över och hur arg man blev när man inte blev tagen på allvar med sitt brinnande hjärta och tron på att det kommer vara för alltid. Jag undrar hur jag en dag kommer säga till min dotter när hon kommer hem med fåglar runt öronen eller gråter sig till sömns på grund av kärlek. Ska man säga som det är, att det förmodligen inte är för alltid (vuxenbitterhet?) eller svepas med och skratta och gråta över den där söta personen som hon är så kär i. Jag ska försöka lova mig att använda mig av det senare.
Kommentarer
Trackback
