Med snigelfart tack.
Ibland vill man bara att vissa dagar inte ska ta slut. Gissningsvis sitt första lisebergsbesök som barn. När man fick sova i mammas och pappas säng. Den där varma sommarkvällen när man fick vara ute lite extra länge med kompisarna, för det var ju ändå lov. Eller som första gången man fick tillbringa hela natten på ett dansgolv på ett ställe man egentligen var för ung för. Eller gången när man fick hålla någons hand för första gången.
Vissa dagar är bara sådana. Man vill aldrig att de ska ta slut. Man är bara i ett konstant lyckorus HELA tiden. Som jag skrivit tidigare, dagen för min möhippa. Jag vet att en till "sådan" dag också snart kommer, vår bröllopsdag. Jag skulle önska att jag hade en pausknapp att trycka på för att stanna i den studen en liten liten stund till. När jag får se en färdig mig i spegeln för första gången. Paus. När jag får träffa Fästmannen för första gången den dagen. Paus. När vi ser alla våra gäster vid vigseln. Paus. När Lisa sjunger på vigseln. Paus.När vi får kyssa varandra efter att ha sagt ja. Paus. När vi sitter ner till middagen och får se och höra till allt som de fina vännerna och familjen planerat för just oss. Paus. När festen drar igång och det blir dans natten lång. Paus.
Paus.
