Från Fröken till Fru

Vilken dag. Vilken dag.

Det började med nerver som gjorde sig påminda runt fem på morgonen. Därefter var det svårt att sova och kvart över sju gick vi upp. Jag hann knappt äta frukost utan packade ner mina saker i en väska och bege mig mot salongen där Karolina skulle göra mig fin tillsammans med tärnor och mamma. Väl på salongen blev allt hår upprullat på spolar och jag fick sitta isolerad i en tork i 45 minuter innan jag blev utsläppt. Under tiden anlände vår fotograf och mina systrar och bästa kompis började göra sig i ordning. Bästa vännen var som en kran och hon bara grät från det att hon kom in genom dörren. Lika bra att släppa på det sa jag , så kanske du slipper det senare. Och det gjorde hon. Släppte på. Efter 3 ½ timme var vi äntligen klara och jag sminkade mig själv innan klänningen skulle på. Jag som oroat mig för hur jag skulle få på mig den så var den till och med lite för stor. Så skönt. Sedan kom stunden då fästisen skulle komma för att möta upp. Finaste, vackraste han kom han in i salongen. Snyggaste man kan tänka sig! Vi pussades och kramades innan vi tog plats i bilen mot Stenungsund där vi skulle fotograferas.

2 timmar senare var det dags. Fjärilar i magen, hjärtat i halsgropen. Mina tärnor och M:s bestman tog plats och tågade ut mot trädgårdsaltaret när musiken drog igång, London Orchestra spelade ”Dont stop beliving” . Efter kom vi. Nervösa. Förväntasfulla. Och oerhört kära. När vi kommit upp vågade jag knappt kika efter vännerna som stod med tårar rinnande längs kinderna. Vackra vänner och finaste familjen. Alla var så fina. Vår sjökapten hälsade alla välkomna och sedan började Mikael spela ”Right here waiting” och då fick jag syn på pappa som nästan grät hejdlöst och då var det liksom kört. Tur att jag fått en servett precis innan vi gick in som jag torkade tårarna med. Vigseln fortsatte och Lisa Pedersen spelade ” Utan dina andetag” och ”Halo”. Så vackert, grymma Lisa. Vi fick säga löften högt och jag var så nervös för att säga fel mitt upp i all känslostorm med det gick bra. M höll min hand krampaktigt och kämpade för att tårarna inte skulle tränga fram men det var lönlöst. Det var så fint, så perfekt för oss. Sedan drog Oscar Linnros stämma ingång, ”Genom eld” och vi tågade ut. Vilken lycka. All nervositet bara släppte och det kändes hur bra som helst. Vi fick sedan gå ut för att få ris kastat och ta emot massa kramar av alla gäster som ville gratulera. Sedan blev det brudskål med sommarbål och efter det gäst och familjefotografering innan det var dags att sitta ner till maten.

Och vilken middag. Vilken kväll! Våra tostmasters tågade in till Madagaskarversionen av ”I like to move it, move it” och skapade en riktig peppstämning utan dess like. Kvällen bjöd sedan på en mycket bra grillbuffé varvat med vackra tal, fina spex och roliga ord. Våra syskon, föräldrar och vänner är verkligen de bästa som finns. SÅ grymt. Sedan höll M ett tal till mig. Jag blev tokrörd och fick kämpa för att inte lipa ögonen ur mig eftersom M själv hade mycket svårt att prata och höll på att bryta ihop på slutet. Tack hjärtat. Du är bäst. Nu packar vi våra ryggsäckar du och jag, tillsammans. Efter maten var det dags för tårta och godisbuffé, mycket lyckat! Tårtorna var något smälta tyvärr men smakade lika gott för det verkade det som. Min syster hade gjort ett urgulligt bröllopspar i trä till oss som stod på vår tårta. Efter det hade de ordnat så att vi släppte upp rislyktor mot himlen, det var skitvackert. Helt vindstilla steg de upp mot himlen, helt ljudlöst. Till slut blev det lite allsång och efter det var festen igång. Vi dansade våra fötter, ömma, trötta och smutsiga. Våra hjärtan är fyllda med massa kärlek till varandra och våra nära och kära efter en helt fantastisk dag. Den bästa i våra liv. Tack alla.

Och M. Aj Lav jo.

(För er som undrar kommer det naturligtvis bilder från denna dag, som utlovat. Håll ut!)