Indien borde asfalteras (i alla fall tillfälligt)
Förra helgen fick jag en obehaglig nyhet kastad i ansiktet på mig. Min oerhört drivna och talangfulla syster, tillika tärna, har sökt en väldigt högt anseende praktikplats inför våren och sommaren 2011. So far so good. Men. I Indien. Mitt hjärta dog lite och jag blev arg på mig själv för att jag önskade att hon inte skulle få den där platsen. Om hon får den innebär det mitt viktigaste bollplank med alla kreativa tankar inför bröllopet, försvinner. Om det blir möhippa blir det utan henne. Jag har svårt att se en där inte hon är med. Hon kan inte heller vara tostmadame och någon annan måste väljas. Det här bröllopet blir inte detsamma utan henne även om hon kroppsligen närvarar vid själva bröllopet sedan, det skulle inte bli samma sak. Så hemska jag önskade krig i Indien, att man skulle jämna landet med marken och asfaltera. Sedan fick jag dåligt samvete så jag kan tänka mig att nöja mig med att bombhota någon ambassad eller så. Eller inte. För sedan kom det här. Om det inte blir Indien kanske det blir New York. Gah. Vad är det för fel på att senarelägga sitt liv för sin systers bröllopsskull? Ärligt. Det är det minsta man kan kräva... (läses med en stor portion ironi). Kontentan och summan av kardemumman. Jag hoppas min fina duktiga, smarta lillasyster får en bra praktikplats som tar henne dit hon vill. (Men jag önskar bara att det är på samma kontinent som Sverige. Helst samma land.) Är det för mycket begärt?
Till något helt annat och mer uppmuntrande kanske. Paret Kaylyn och Mikes bröllop som fotografen Dana Grant fotograferade. Härliga färger med grym efterrättsbuffé.
