Vardagstrask
Just nu känns det som jag går och går mest hela tiden. Jag har nämligen vägrat köpa busskort utan endast fyllt ett litet plastkort med nödpengar utifall benen inte längre bär mig eller om tiden inte tillåter att jag går. Men annars traskar jag mest hela tiden. M ringer och suckar över att dagarna ute på havet går så långsamt och jag känner mig så hjälplös på andra sidan luren som inte kan hjälpa till. Jag kan inte få tiden att rusa iväg, eller göra nätterna på bryggan mer roliga. Jag önskar att jag kunde. Jag kan bara lyssna, svära åt alla båtar och hav tillsammans med honom och själv räkna ner. 5 dagar kvar innan hemfärd. Bara 5 dagar kvar. Sedan packar vi kappsäcken och drar vidare. Tillsammans denna gången. Kan man längta ihjäl sig? Känner mig som när jag var liten och det är dagen innan julafton. Eller dagen innan man ska få åka till Liseberg. Jag får faktiskt fortfarande samma känsla som vuxen och hoppar upp och ned av glädje. Ett sådant tillfälle är när M har med sig kolasnablar från sina resor. Jag blir lyrisk, helt totalt jättebarnslig men kan inte hjälpa det. Lite så är det också med denna resan. Jag vill bara hoppa upp och ned och hjärtat slåt extra slag.
Jobbet börjar dra igång mer och mer och kalendern blir mer och mer uppbokad. Det känns skönt att man gör nytta igen. Att man får hjälpa dem att hjälpa sig själva. Eller bara vara ett stort träd som de kan luta sig mot, sitta ned vid och inte behöva kämpa ensamma. Jag älskar mitt jobb.
Göteborg bjuder på kulturkalas med jag orkar inte bjuda tillbaka. Jag skulle vilja se, göra uppleva men tiden vill inte räcka till. Suck för I-lands problem.
